Jag är så ynklig att jag inte ens är säker på att jag stavat rätt på ynklig. Yngklig? Äh, jag skyller på att jag inget ser eftersom jag ärvt den otroliga egenskap av min käre far att vid varje förkylning så börjar ögonen rinna. Jag har en röst som låter som en alkis som sedan barnsben fått wiskey i sin nappflaska och sedan fortsatt så in på äldre dar. Halsen is on fire och jag har tillbringat de 4 senaste dagarna med att äta. Mina sockerfria dagar är över, jag har väl ätit socker för resten av detta decenniet de senaste. Men så länge jag är sjuk struntar jag i allt 
Jag vill snällt men bestämt hävda att min kropp och jag är värd att göra vad jag vill nu i ett par veckor, för i höst drar jag igång med seriös hårdträning tänkte jag. Inte för att jag för tillfället ens orkar skänka träning en tanke, speciellt inte morgonträning då jag har sån huvudvärk när jag vaknar att jag knappt kan öppna ögonen.
Gött äre. Inte. Jag säger istället som Alina Devecrski – Ikväll skiter jag i allt!