Stockholm är sannerligen en stad i en klass för sig med sina otroliga byggnader och sin storstadspuls. Den fick mig att inse hur mycket vackrare världen måste varit förr innan vi började bygga platta betonghus och innan bilarna förlorade sina vackra former… Kanske att min bild av sextiotalet är alldeles förfinad men framför mig ser jag stora skepp till bilar i vackra färger, flickor i klänningar och flashiga frisyer, pojkar med putsade skor och välkammade frillor. Städerna hade ännu inte invaderats av kantiga byggnader utan snirklar och ståtliga balkonger. På radion spelades heller inget som vart producerat av en maskin…
Idag ser vi knappt skillnad på någon bakifrån, är det en tjej eller kille, eller en hen? Byggnaderna är raka, kantiga och bilarna har förlorat sin storhet, sina vackra former och smälter mest in bland byggnaderna i samma stuk.
Vi går med blicken nedåt i våra smartphones och vägrade höja blicken, antagligen för rädslan av att leva i nuet, att vara närvarande och ta tillvara på det vi faktiskt har. Att hänga på Facebook är inte att vara närvarande eller att ta tillvara på nuet, det är enbart en virtuell värld vi flyr till när vi inte har förmågan att ta tillvara på vår egna dåtid, nutid och framtid.
Jag tänker ta tillfälle i akt att fly verkligheten, om än så bara för en stund, för när jag kommer hem till Göteborg vill jag vara närvarande, leva i nuet och jag ska pussa på min pojkvän och berätta hur mycket jag älskar den mannen.
Tack Stockholm för det här 1,5 dygnet!