Imorse (eller inatt, som många skulle kalla det) när jag gick till busscentralen i Partille kändes det som att hela världen hade gått under. Jag såg inte de människor jag brukar se när jag går till bussen, kyrkogården var stendöd, haren verkade fortfarande sova och jag var först in på busscentralen.
Det var lite som att kalla kårar gick utför min rygg och jag kände mig otroligt utelämnad och ensam. Hade världen gått under? Är jag och Goran de enda överlevande kvar? Det kändes onekligen så. Inga bussar, inga djur, inga människor. Med en darrande hand fick jag upp min telefon ur väskan, jag var tvungen att få kontakt med omvärlden och min första tanke var att kolla nyhetsflödet på Aftonbladet för att få senaste nytt. Jag var rädd för vad som skulle stå där, vad var det egentligen som hade hänt? Hade någon mer överlevt och jobbade de iså fall på Aftonbladet och kunde förmedla denna ödesdigra händelse?
Precis när jag lagt fingret på Aftonbladets app så hörde jag någon hosta och harkla sig bakom mig och jag förstod att jag inte var den enda överlevande. Samtidigt som den förkylda människan kom emot mig hörde jag hur dörrarna öppnade sig igen och släppte in mer folk samtidigt som bussar började trilla in på centralen.
Det var med hjärtat i halsgropen men ändå lättade steg som jag klev på bussen.
Få gånger har jag känt sån lättnad över en känsla som bara helt plötsligt infunnit sig och som sedan, eller ganska fort, visat sig vara felaktig. Jag tror det beror på sömnbrist, hade fantastiskt svårt att somna igår kväll.