Det kommer smygande på kvällen. Du känner det i hela kroppen, det är på gång och inget du gör kan stoppa det. Möjligtvis lindra det en aning.
Du går och lägger dig i hopp om att det ska försvinna precis som du gjort alla andra gånger. Känslan sitter kvar och gnager i dig trots att du ligger stilla i sängen.
Du blundar och hoppas att det är över imorgon medan du sakta faller i sömn.
Dagen därpå vaknar du men vågar inte röra dig. Är det över? Slapp jag? tänker du.
Du gör en långsam rörelse med benen för att kliva upp ur sängen och så fort du snuddar vid golvet känner du att du inte slapp. Du hade befarat att du inte skulle slippa undan och idag var inget undantag.
Träningsvärken strömmar från tårna och enda upp till skinkorna, smärtan att sitta på sängkanten är inget i jämförelse med att sätta sig på porslinsstolens kalla säte.
Och för att inte tala om att resa sig upp…