Glad i hågen vaknade jag av larmet kvart i fem imorse. Solen lös in i sovrummet och tankarna på att det är i denna veckan jag byter jobb fick mig att, nåväl, kanske inte studsa upp ur sängen men de fick upp mig i alla fall.
Jag tittade på termometern som visade 13,6 grader ute och tänkte: perfekt, då blir de till att låta både löparjacka och väst hänga.
Men satan vad lurad jag blev. Solen hade redan nått sensorn så dessa härliga 13,6 grader var i solens våld… Ni kan väl själva tänka er hur jävla kallt det var ute då.
Försökte febrilt hålla värmen genom att jogga och springa i intervaller men det var något som tog emot idag. Jag misstänker det var is i blodomloppet. Hur jag än försökte ta mig fram kändes motigt och det gick långsamt. Haha.
Jag tog mig runt mina nästan nio kilometer och trots detta motiga pass var jag lika glad ändå eftersom solen lös med sin närvaro.
Nu skall jag strax påbörja min sista måndag på Xenit. Det är mycket känslor i knopp och kropp som rör sig kring detta nu. Men det kommer nog bli jävligt bra!
Överst och ut.