Jag är nog lite av en sökare, en strävare som alltid försöker nå det där som är lite längre bort, som kanske är bättre än det jag har. Man vill ju inte gå miste om något. Man måste våga ta chansen och man måste våga slänga sig ut – hur brant eller högt det än är.
Jag vill inte vara den som nöjer sig, som går genom livet och bara är nöjd, som inte strävar framåt och inte ser möjligheterna. Förändringar är bra, förändringar utvecklar dig som person, vilket är nyttigt.
Men när ska man hålla tillbaka, när är det dags att nöja sig med det man har? Man kan väl inte alltid sträva efter gräset på andra sidan? Är det alltid grönare? Någon gång måste det ju faktiskt vara brunt och visset, eller? Man måste ju slutligen komma till den punkt i livet då man känner att man har hittat rätt.
Nu är jag bara 24 år, men jag har hunnit med en hel del, mycket mer än andra i min ålder. Och jag tänker inte sluta sträva, absolut inte! Men det känns som att så fort jag har det rätt bra, så söker jag efter annat. Man kan väl inte hålla på så hela livet. Eller?
Mycket Eller i detta inlägg, men det är för att det är så många frågor och så lite svar. Förmodligen kommer dessa svaren falla sig naturligt allt eftersom tiden tickar på, men det är ju inte annat än att man blir nyfiken.
Och nyfiken är väl också något positivt?
Eller?
Nu tänker jag sluta yra och säga godnatt och att jag hoppas på att vakna frisk imorgon! Detta halvsjuka är inte okej. Natti!