Ms. M kör så jävla hårt med mig att jag inte hinner blogga.
Så fort jag parkerar så står hon i ytterdörren och skriker åt mig att skynda på, trots att jag springer det snabbaste jag kan med min tunga datorväska. Tar ett lite halvdant skutt över hennes grind och snubblar nedför trappan, och staplar sedan in i hallen med Ms. M skriker glåpord åt mig, undrar varför jag är sen när vi egentligen inte ens sagt en tid, gormar att jag ska veva igång min jävla dator och plugga så jag kanske lär mig något.
Jag bönar och ber på mina bara knän att jag ska få blogga först, jag har inte ens hunnit kolla aftonbladet, inte min mail, ingenting. När jag står där på mina bara knän, det är då det händer. Ms. M öppnar städskåpet och plockar fram den. Moppen. Den blöta, gamla äckliga skurmoppen. Hon trycker upp den i ansiktet på mig och skriker något i stil med ”sa du blogga din jävel? Plugga! Det är PLUGGA VI SKA”… Jag tror hon säger så, det är svårt att koncentrera sig när man får en fuktig skurmopp i ansiktet som luktar som någonting som inte är från denna värld.
Varje morgon. Varje jävla morgon.
Nä, det är faktiskt inte så farligt, men jag har inte hunnit blogga idag för vi har faktiskt pluggat. Eller halva tiden plugg, halva tiden skura bort äckliga rester från mitt ansikte som tidigare fanns i moppen. Uuh.
Vaknade föresten imorses av att Cocos nu låg över båda mina ben. Hur skönt kan det vara?!
Puss
Kanske såg moppen ut såhär innan? Nu är den nästan svart och… sur. Usch.