När jag spatserade omkring med min svart/vit/gråa lilla golvmopp förut så slog en sak mig, och det var det här med kvinnlig komik.Nu må jag tala enbart för mig själv, eller för flera, det låter jag vara osagt. Men varför är det mer accepterad med en rolig kille än en tjej?
Jag tänkte på Egge, när han går runt och fjantar sig på stan, ler mot folk och hälsar som om de kände honom, då blir folket glada, de fnissar och skrattar med honom. Men skulle jag göra likadant skulle de troligen kolla snett, dra sig undan och ringa efter folk i gubbar i vita rockar som får komma och 0mhänderta mig. Det blir liksom en helt annan grej då… Men varför?
Se bara på den svenska komikereliten, hur många kvinnor finns där? Visst har vi Babben och Annika Lantz, men båda är, enligt mig, väldigt manhaftiga så de räknas ju knappt in på den kvinnliga komikersidan…
Ser eller träffar jag en tjej som spelar pajas tycker jag att hon är aslöjligt, omogen och undrar hur många gånger hon blev tappad som liten, typ. Ser jag däremot en kille som spelar pajas är det ju helt normalt… Och det är ju lite fel, tycker jag. Tjejer kan ju också vara roliga, eller? Haha.
Samma sak med dialekter, pratar jag med en tjej som pratar riktigt jävla göteborgska, skånska eller norrländska så tror jag hon skämtar och det passar liksom inte in. Men på killar däremot, då passar det! Haha.
Jävla skumt det dära. Hade faktiskt mycket mer att skriva om men eftersom jag tappade skrivarglöden på väg upp för trappan till min lägenhet får ni nöja er med detta, så länge.
Puss