Idag var jag ute i ottan på en morgonpromenad. Solen lös men ett långt grått moln hängde över Göteborgs centrum och spred ett stilla duggregn.
Jag joggade uppför Göta älv-bron och av någon anledning började tårarna rinna. Troligen på grund av den kyliga luften, vinden och att klockan knappt slagit 06.
Tanken slog mig att jag måste se ut som en rödgråten, självmordsbenägen tjej som springer ifrån allt det jobbiga och emot slutet. Mitt på högsta punkten på bron stannade jag av.
Jag torkade av mitt svettiga ansikte och försökte se så pigg och glad ut det nu bara går efter att ha kämpat sig upp till toppen utan att ha sprungit på länge.
Det var då det slog mig – ingen hade lagt märke till mig. Ingen hade sett mig – inte ens om jag klättrat över staketet och tagit det där hoppet – för alla var upptagna med att stirra ned på sin smartphone. Folk är för stressade och för upptagna med sitt för att ens orka ge en annan medmänniska den uppmärksamheten som ibland behövs.
Undrar hur många vi hade kunnat rädda bara genom att lyfta blicken då och då? Nu var jag inte i nöd, jag hade bara andnöd, men resten som verkligen är i nöd då?