Nära döden…

I did it. Jag har precis, för första gången i mitt vuxna liv cyklat ”på riktigt”. Försökte framkalla regn (för att slippa cykla) imorse men trots mina böner till vädergudarna hjälpte det inte. Eller jo, när jag kommit halvvägs kom det lite regn. I vilket fall så hängde jag min blytunga dator på det alldeles för raka styret och trampade iväg på tvåans växel. Cykelturen började med en nedförsbacke och att då ha tvåan i var väl sådär, det gick alldeles för fort och tramporna försvann så fort under fötterna att jag nästan tappade fotfästet. Och som om inte det var nog höll jag på att cykla in i en backande lastbil, eller ja, han höll på att backa in i mig… Då slog det mig att jag faktiskt kunde slänga i treans växel, sagt och gjort, kändes genast bättre trots att rumpan inte alls ville sitta på en hård sadel.

Trampade iväg för glatta livet, trampade faktiskt så in i helvete för att ingen skulle hinna se att det var jag. Kände mig faktiskt som en riktig tönt. Har nog inte känt mig så töntig någon gång innan, förbannade cykel.

Jag cyklade i alla fall som in i helvete, och efter några minuter var jag framme hos Ms. M med värkande ben och lungor som ville sprängas. Tror faktiskt inte att det var så smart att cykla redan, har ju varit jättesjuk och är fortfarande snorig och hostig, haha. Nu sitter jag och hoppas på att regnet som i skrivande stund faller ner från himlen faktiskt håller i sig så Ms. M ger mig skjuts hem som utlovat vid regn

Börjar nästan återhämta mig nu, dock är det en kittlande känsla i lungorna som envetet biter sig fast.

Puss