Förut när jag satt i min bil (som blev bogserad av Kocke) så hade jag tid att fundera. Jag behövde ju inte mer än att sitta är och vara beredd på att stampa på bromsen så att jag inte körde in i honom, så jag kom och tänka på det här med begravningar (kanske för att jag ville begrava min bil?) och huruvida man kommer bli ihågkommen eller inte.
Jag vill bli ihågkommen! Och det länge. Jag kan tänka mig att låta min staty stå där Poseidon står idag, det är helt OK liksom. Kan även tänka mig att ha mitt ansikte på alla sedlar i de olika valörerna, det är också helt OK.
Men det viktigaste är inte hur jag lever kvar på det materiella stadiet; Utan det är hur ni kommer att minnas mig. Min rädsla här är att ni ska minnas mig som en negativ, tråkig och hemsk människa. En människa som aldrig gjorde varken mer eller mindre, varken syntes eller hördes, varken var snäll eller elak, någon som bara fanns med i bakgrunden.
Jag vill att minnet av mig ska vara positivt! När jag är bortkommen och omkommen ska ni prata om mig som den roliga, sociala och alltid glada tanten (tänker ju inte dö än på några år) som alltid höll igång, gjorde folk glada och helt enkelt spred glädje och energi omkring sig.
Det är lite utav ett mål jag har, och som inte är så svåruppnåeligt heller faktiskt.
Hur vill ni själva bli ihågkomna? Hur är ni idag? Stämmer er personlighet och karaktär överens med hur ni vill att folk ska minnas er?… För er som svarar nekande på denna fråga, ta er en funderare! Var är ni i livet, vad har ni uppnått, vad vill ni uppnå och framför allt; hur ska ni uppnå det? Tänk inte på varför ni inte uppnått era mål, utan tänk framåt. Allting blir så fruktansvärt mycket lättare med en positiv syn på saker och ting.
Se till att inte ångra det ni gjort. Ångra aldrig det ni gjort, även dumma val leder ofta till något bra. Se även till att inte ångra det ni inte gjorde! Man lever bara EN gång…