Jag kan inte påstå att jag är av den kalibern att jag diggar klyschor, jag skulle hellre vilja påstå att jag går min egna väg, bryter normer och sticker ut – även om det kanske sällan är sant. Carpe diem, fånga dagen, är ett uttryck som förekommer lite var man än är. När jag ser någon vanligt förekommande förlorar det ofta sin innebörd för mig. Det tar liksom död på betydelsen… kanske är det mönster som gör det, att man vänjer sig? När du upplever något för första gången är det så vansinnigt mycket mer givande än de resterande gångerna du upplever det, för då vet du ju vad du har att vänta.
Jag älskar alla de där ”första gångerna”, det är ofta de som betyder mest och lägger grunden för nästkommande gånger. De är de stunder man vill ta vara på – under förutsättningarna att det är något positivt, jag skulle nog t.ex. inte uppskatta första gången jag fick en kniv i benet. Men ja, ni fattar.
Det gäller att verkligen ta tillvara på de där små stunderna som förgyller, problemet är väl bara att vi missar dem allt för ofta. Jag försöker påminna mig själv om det men det är när jag läser på nätet om olyckor som den där två brandmän dog under en utryckning, ett par systrar som dog under höbalar och killen som blev dödad av tigrar. Det är ju rätt vansinnigt hur snabbt det kan ta slut – när man tänker efter.
Nu känns det som att jag blev lite för djup för mitt egna bästa för jag tappade tråden totalt 
Dit jag ville komma ifrån början är att ta tillvara på livet, sitt inte och gnäll – gör något åt saken, vi lever bara en gång och var stolt över dina handlingar – det är dem som tagit dig dit du är idag eller dit du komma skall.
Jag tänker minsann inte ligga på dödsbädden och ångra det jag aldrig gjorde…